Dags att sova...

Nu ligger jag o Milda i sängen.. ja eller jag sitter och hon ligger naturligtvis... vi är båda trötta efter en dag med späckat schema. Innan jag slog på datorn funderade jag på vad jag skulle avsluta denna dag med... som inlägg... ska det vara en fråga, ett recept, en diskussion eller ska det helt enkelt bara vara något roligt eller något så enkelt som en förklaring?! att bli bloggare var svårare än jag trodde. Jag kunde inte sova imorse för att jag var så exalterad över bloggen; "läser någon den??? vad tycker folk om den?? är innehållet tillräckligt intressant?? " ja det visar sig om en vecka om jag håller måttet som bloggare. Men jag kan ju avsluta denna dag med att berätta lite om hur Lilla Milda kom till Världen. Jag ska spara er från de smaskiga detaljerna så som moderkaka o blod o sånt.. utan vi förfinar det lite grann.  ;)

Vi var beräknade till den 4 november iaf. Det var ju då vår lilla prinsessa skulle komma ut, tyckte vi iaf. Men hon ville nåt helt annat. Dagarna gick o när vi hade gått över sju dagar(torsdagen 11nov.) Ja då började det hända grejer.

Visserligen kände jag av lite på onsdag kväll men det var mest sammandragningar. Så natten till torsdag det var ju då det hela satte igång. Jag var väl upp en gång i timmen. När morgonen kom o Henrik skulle åka till jobbet ja då satt jag så fint med honom vid köksbordet. kl 05.20. Var upp o vankade lite då o då. Hängde vid trappan o lite sånt. Henrik anade inget.. eller han fattade inte att det var på gång...

Han for iväg till jobbet. Kul tänkte jag. Jag gick o la mig o tänkte att det skulle vara skönt o få vila lite... trodde jag ja... ungefär två gånger i timmen fick jag kika på klockan när värken kom för att se hur långt det var mellan. Jag var upp o vankade för att sen gå o lägga mig igen. Höll väl på så ett bra tag tills jag kände att Nej nu måste jag ringa hudik o prata med dem. " Nej tror inte du behöver komma in, det kan avta, hör av dig om det blir tätare mellan värkarna". Jag visste ju att jag var i den s k a latensfasen. Så Kul tänkte jag... här ska jag gå hela dagen. Men iaf så uppdaterade jag naturligtvis Henrik om hur min vardag såg ut just då. Han jobbade vidare i hopp om att få arbeta hela dagen. Klockan passerade 14 och då hade jag 10 minuter mellan värkarna och tyckte väl att nu får nog Henrik komma hem. Det började bli lite jobbigt. Ringde o sa det till honom.. vi la på och han jobbade en timme till.

Såhär i efterhand kan man konstatera att Henrik måste ha varit en chock... för det tog nästan ytterligare en timme till innan han kom hem. Då duschade han och skulle gå ut med svante när jag sa till honom att nu har jag 6 min mellan värkarna. Jag ringer BB och pratar med dem. " Jag går ut med Svante bara." På BB sa dem till oss att åka in eftersom man hade en bit att åka. Så jag ställde fram allt i hallen och kände att nu är det verklighet. Ringde stackars Henrik som fortfarande var i chock och sa att nu ska vi åka in. Han skyndade sig hem och vi packade äntligen in oss i bilen.

När vi sen väl har kommit iväg säger min käre man " jag måste äta för jag har inte ätit på hela dagen!!!" pucko tänkte jag vad tror du jag har gjort då?? käkat gourmet middag???? sagt o gjort stannade vi till på donken innan vi brummade ut på E4:an i 90 km/h. Henrik brukar annars köra 120km/h... så JA han var i chock.

Helt plötsligt var det 3 minuter mellan värkarna och det började bli riktigt jobbigt. Jag kramade nästan sönder handtaget på dörren.. resan gick riktigt bra tills vi kom till iggesund. Ni som vet hur vägen ser ut från söderhamn- hudiksvall vet att när nya E4:an tar slut ja då blir det stop i trafiken när det väl blir stop. Så naturligtvis när vi ska på BB då är det olycka på vägen. Jag ringer BB o berättar om vårat dilemma, dem ber att få återkomma... vid denna stund håller Henrik på att förlora förståndet och ser hur han förlöser mig i bilen... medan jag lugnt o sansat väntar på samtal från BB. När telen väl ringer ja då är det Ambulansen som är i andra änden. Dem ska komma o hämta upp mig. Vi bestämmer plats och dem ska komma om några minuter... dem minuterna vi väntar är dem längsta minuterna i världs historien.., tycker Henrik. Återigen är det jag so får lugna ner honom... Vem är det som ska föda egentligen.

Tillslut kommer ambulansen.. och precis då lossna köerna.. men jag får åka med blåljus till BB och Henrik kommer efter med passaten. Kl 18.30 anländer jag till BB med 3 minuter mellan värkarna... jag är öppen 5 cm och vattnet har inte gått... det är nu det roliga börjar.. NOT!! sängen lade jag mig i och den kom jag inte ur förrän jag var förlöst och klar... kl 00.22... 20.45  gick iaf vattnet. Själva förlossningen var den absolut största utmaningen i mitt liv men jag klarade det. Vi fick ju världens vackraste flicka. Lyckan över att få upp henne på magen efter allt slit var obeskrivlig. Vilken känsla...Och hon fick ett kanon läckert pers nr. =) 101112. jag lyckades gå i mål på mitt alldeles egna maratonlopp!!! Nej nu ska jag inte tråka ner er mer. Har skrivit tillräckligt nu. Ska lägga mig o snegla lite på Milda en stund innan jag ska sova. Så god natt på er gott folk... och kul att just du tog dig ner ända hit.. natti natti 

vår lilla ängel är 2 dagar gammal här. <3

Vackert! Tänk att karlarna blir alldeles tossiga när de är bäbis på G :P jag mins Alex farfar som ökade fareten REJÄLT då jag fick en värk en gångi tiden o jisses det har gått 10 år sen det hände, ni har en sån vacker tjej! All lycka åt er!

Kul att läsa!!

Har Henrik fattat att han blivit pappa??? =D=D

Hej Pillan!

Kul att läsa om din och Mildas dagar :) Jag har också en blogg, men den är lite stillastående nu... Kan kika in om du vill :)

Vilken härligt förlossningsberättelse :) Det är så roligt för alla har verkligen sin helt egna story. I slutändan går vi alla igenom samma sak, att föda sitt barn, men vägen dit är alltid speciell för varje förälder :)

Visst är det underbart att vara hemma med sin skatt på dagarna?!! Just nu är Hugo på dagis och då får jag och Max lite egentid, men vi ska snart åka och hämta hem storebror.

Ha det så bra! Jag kommer fortsätta läsa din blogg :) Stora kramar, Maria ("Nisse") ;)

Vilken härlig förlossningsberättelse! Största lyckan av allt är när man får upp det lilla knytet på bröstet //Malin (med Milla)